Jag vill knappt kalla det jogga, men den diskbråcksdrabbade Maken kom på ett bra epitet: Wogging. Icke att sammanblandas med något gammalt racistiskt uttryck, may I add. Wogging innebär att man går raskt, och joggar lite granna då och då när man känner för det. I dag kände jag för att wogga. Hunden tyckte det var en god idé och var mycket positiv när jag började snöra på mig skorna. Han är en mycket intelligent hund, som kan skilja pyjamas från träningskläder. Pyjamas=tråkigt=djup suck och huvudet mellan tassarna. Floriserande tröja, spandexbyxor=roligt=hoppa som en tosing.
3,2 km wogging fick mig riktigt svettig och anfådd. Orken är inte riktigt vad den en gång var, sådär 2002. Prövade ett par 30-sekundsintervaller på Gustavsberg, men det blev inte fler än ett par. (Maken har läst att 30-sekundsintervaller är väldigt bra ur konditionssynpunkt) När jag kom hem drog jag igång Wiiet, mest för att registrera min nuvarande vikt, men tränade en halvtimma styrka och yoga och blev ånyo svettig och anfådd och nästan lite yr i huvudet. Då kom jag på att jag hade glömt lunchen! Inte bra. Fast jag åt förtåss en stor och sen frukost...
Så nu är det dags för luddag: Musslor, keso, kaviar och ägg på lövånger tunnbröd. Gottigott! Och points kvar till ett gäng oliver framför tvn i kväll också. Barnen lagade pasta med pesto och bacon när jag var ute. Det blir nog fiskpinnar med bulgur för dem ikväll...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar