Klockorna stannar utan mig

Var på utvecklingssamtal med min chef idag. Eller uppföljningssamtal, som det heter. Medarbetarsamtalet från i våras ska följas upp och så ska det pratas lite lön och så. Det kändes ju lite konstigt, dels för att vi har pratat så mycket de senaste månaderna, och dels för att det känns som jag varit sjukskriven ända sedan dess. Fast hon påminde mig om att jag faktiskt hade jobbat i en månad efter medarbetarsamtalet, sedan haft sommarlov och sedan jobbat i nästan två månader. Dessutom tyckte hon att jag hade gjort ett alldeles fantastiskt jobb under den tiden, och att jag gör ett bra jobb nu också, så det så, så jag skulle inte vara orolig för att min sjukskrivning ligger mig i fatet i lönesättningen.

Jag blev nästan generad när jag satt där och fick höra hur hela programmet nästan säckat ihop när jag gick hem, och hur mina kollegor talat om för henne hur mycket de saknade mig, mina idéer och min energi i arbetet; att elever och elevers föräldrar saknar mig och lovordat mitt engagemang och mitt profsiga bemötande och att man till och med på förvaltningen frågade efter mig och hur det går. "För du är en förbaskat bra lärare, det ska du veta!" sa hon.

Och så försäkrade hon mig att det var inte för att jag är sjukskriven som skolan gick med 3 miljoner i underskott, att ALLA tyckte att mottagningsdagarna i höstas var fantastiska, och det var ju jag som till stor del låg bakom dem. "Jo, de är jag stolt över, men vi var ju ett fantastiskt team, och vi jobbade så himla bra tillsammans", pep jag och gled in på något som kändes som ett Oscars-tacktal om hur tacksam jag är för att ha sådana underbara kollegor, och hur tacksam jag är för att jag har fått sådant stöd från skolledningen under min sjukskrivning och hur underbara elever jag har som skickat brev, SMS och e-post till mig. Jag menade vartenda ord, men det blev lite ...

Ja, jag SKA suga på karamellen, och du må tycka att det liknar hybris, men det är förbaskat trevligt att känna att shit! Klockorna stannar nästan när jag går ur rummet!