Det var roligt att se ungarna när de droppade in för terminens första möte, men jag kände snabbt att energin inte riktigt räckte till, så jag tog grejerna och drog mig ner till den öppna platsen bakom scoutgården, där jag gjorde iordning eldstaden.
Jag lyckades att tända de båda fyrfaten med samma tändsticka, men blev övermodig och raserade den ena elden innan den tagit sig ordentligt och blev tvungen att tända om, den här gången utan mitt egentillverkade tändpapper av hushållspapper och smällt bivax. Men den här gången tog det sig ordentligt.
När de båda eldarna sprakande sände gnistregn mot himlen satte jag mig på vallen och drog filten omkring mig. Den värmer underbart. Jag satt där och tittade genom träden, över ån och in mot den Lilla stadens ljus som glittrade vackert i kapp med stjärnorna på himlen. Jag hörde bruset från E6 långt, långt borta, krasandet av joggarnas skor på elljuspåret, miniorscouternas rop och stoj på andra sidan huset, där de tränade på att hantera tändstickor och fotogenlampor. Lukten av lägereld svepte då och då över mig där jag satt, då vinden ändrade riktning, men röken blev aldrig obehaglig. Jag var varm där under min filt, och tänkte på alla andra gånger jag suttit vid lägereldar, insvept i trygg, varm, yllelycka.
Jag mindes min gycklar-karriär (o så kort, men intensiv) då mången sommarnatt med mjöd och mantel tillbringades på Gotland, i skenet av eldar och facklor; alla scoutupplevelser; camping med Maken och barnen, och sommarkvällarna vid utespisen på altanen.
Lillprinsen frågade härromdagen om vi inte kunde tända i utespisen en kväll och mysa. Då sa jag "nja, kanske". Men jag tror det blir ett "det är klart!" Kanske inte i morgon, men snart, ska jag ta min filt och sätta mig framför elden. Ungarna får grilla korv. Jag ska meditera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar